Det är inte lätt att vara lidande konstnär i ett klimat där man är preventivt förlåten för allting utom angrepp på kungahuset. Det är svårt att hålla den radikala imagegrytan kokande när tårtor och gatstenar väger lika i den revolutionära receptsamlingens illustrerade klassiker. Man behöver inte ens vara utan skuld när man kastar det första galadekorerade invektivet längs den Via Dolorosa som sträcker sig från Teddybears Stockholm till Fucking Åmål, för skuldavskrivningsmallen ligger redan förberedd på de kulturredaktionella hårddiskarna. Att vara arg ung man med gitarr är närmast en garanti för att bli älskad till döds i nöjesbilagorna. Att vara arg ung kvinna som bränner behån och rappar om det ger samma resultat så länge man inte blir ertappad att leka med Barbie eller Ken. Och att vara kontinuerligt och symboliskt identitetskrisande krönikör på den kvällstidning som är en Skugge av sitt forna jag ger närmast kultstatus.

De arga gamlingarna har det inte lättare. Se på Ulf Lundell som för att få fart på försäljning av boken "Friheten" tvingades offra sin saknade stolthet och posera som en tupp tillsammans med knappt byxmyndigt lammkött. Se på Carina Rydberg som tvingas flörta med både newage och feminism och vrida upp självömkan tills hon nästan kissar på sig, för att kunna pinka in ett litterärt revir som ger henne åtminstone ett småleende på vägen till banken, medan de älskare som utlämnats med både snopplängd, kvalitetsbedömning och mobilnummer gråter i skumrasket på Spy Bar. Två exempel på den sexualprovokativa marknadsanpassning som idag avkrävs alla etablerade vänsterkonstnärer som vill behålla den förment lågbudgetmässiga privatekonomin omvänt proportionerligt stabil till det därigenom lika förment högkulturellt som närmast inkontinent utläckande sexlivets instabilitet.

Sextioåttatemplets lidande väktare har blivit glidande månglare och det är en syndarnas omvändelse av i sig närmast bibliska proportioner. Ett tärande skamgrepp ner i penningpungen på arbetarrörelsens närande gräsrötter, som fungerar och passerar obestraffat på grund av den långa kulturtradition av förlåtelse som genomsyrar dess rödgröna jordmån. En vänsterintellektuell svensk konstnär kan röra till det hur mycket som helst. Förlåtelsen och förlagscheckarna fortsätter ändå att komma som ett avlatsbrev på posten. Golgataprestationer och Hillersbergsvandringar belönas ibland till och med genom utfärdande av det stora livstida författarstipendiet, ekonomisk trygghet för några få elitkonstnärer, finansierad genom upptagen skattebetalarkollekt. Därigenom befästs och bekräftas den statistikvänliga tolkningen att svensk konst är en kvantifierbar produkt bland andra, att revision är en utveckling av vision och att introspektion kan inspekteras och godkännas av externa utredningar.

Sverige Två-Noll-Noll-Två är dock inte enbart det trygghetsnarkomaniska konfessionspergatorium som skymtar mellan raderna i det ovanstående. Bortom skattebetalarkollektivanslutningens flipperkuletransaktioner - kulorna rinner alltid poänglöst iväg förr eller senare - finns den vänsterintellektuella kulturidentitetens innersta kärna och Gordiska knut; Förlåtelsebegärets prerogativa tilt. Nästintill allt är förlåtligt hos de som har rätt ideologisk tro eftersom de urskuldande vill försäkra sig om samma sorts pärleportsbehandling den dag de själva blir upphunna av historien eller snubblar och faller på scenen. Knappast ens Ulf Lundell skulle med emfas kunna hävda att en inställd förlåtelse också är en förlåtelse. Där går gränsen för vad som är förlåtligt för den som vill inkassera bonuskulor från vänster. Krav på ansvarskänsla och skyldigheters uppfyllande får - ironiskt nog - endast framföras fritt av vår franskättade konung Carl XVI Asterix, eftersom han genom sitt idoga galliska och falliska kämpande i fäders spår har uppfyllt sin egen skyldighet att se till att nästa monark blir - om inte feminist - så åtminstone jämlikhetssymboliskt feminin. Dessutom inkasserar han regelbundet kraftiga förlåtelsepoäng åt hela den socialdemokratiska rörelsen varje gång den aktivt avstår från att driva partiprogrammets krav på monarkins avskaffande. Sådana egenskaper förlåter mycket hos dem som makten haver och frispel söker.

Andra konststycken i samma högre förlåtelseskola är förmögenhetsskatt och allemansrätt, långvarigt presensfjättrade former för s-märkt förlåtelse till dem som vart fjärde år, huttrande i snålblåsningen från den skrämmande valfrihetsvinden, valbåsbiktar sin privatekonomiska rörelseångest och därigenom ansvarsbefriar både sig själva och ger mandat tillbaka till det stora partiets kallhänta prästerskap att fortsätta värma händerna i andras fickor. Postmodernismens värderelativism kom som en sann gudagåva för den proletära socialismens populistiska omställning. I svensk politisk version har den kommit att betyda att även om den socialdemokratiska rörelsens ursprungsmålsättningar är uppnådda, och dess problemlösningsmetoder alltmer uppenbart framstår som föråldrade, så bör partiet ändå få fortsätta att leda landet eftersom det ändå inte kan vara sämre än någonting annat och eftersom alla andra partier värderelativt sett måste vara lika postmodernt dåliga. I Sverige väljs inte de förment bästa politikerna utan de minst dåliga, men i motsägelsefullt elitistisk anda så ges samtidigt partiet med gamla meriter oftast förtur till den valbåsgenererade förlåtelsens da capo. "Vi regerar vidare" löd den uppenbart lika lättade som kärnfullt valspråkskorta regeringsförklaring som senast det begav sig lanserades redan under valnatten.

Behovet av tillgänglig förlåtelse för felsteg, felsatsningar och flerklassamhällets marknadsekonomiska framgångar har blivit en starkare subideologisk kraft än behovet av ett obyråkratiskt lättillgängligt förråd av interpersonellt sociala skyddsnät. Internetaccess till postgiro och banker förlåter oss vuxna en del av den tidsstress vi försätter oss i. Chatprogrammens anonymitet förlåter ungdomarnas förhastade, burdusa kommentarer och outvecklade sociala kompetenser. Freeware och Shareware förlåter dåligt uppdaterad privatekonomi. Napster, Gnutella och fri porr online förlåter oss alla för vårt inre inres kvalitativt sett taskiga kulturella smak, med kvantitativ manna från den alltmer trådlösa himlen. Och Tobinskatten, så som den prisas av de nyfrälsta proselyterna, missioneras om som om vore den en västvärldens Deus ex Machina för ömsesidig kulturell förlåtelse och återställare av de senaste seklens ekonomiska övergrepp mot den tredje världen.

För att kunna börja förstå hur det har blivit så här måste man dock tillägna sig åtminstone en kort historisk och filosofisk överblick av själva begreppet förlåtelse. Detta kan mycket grovt sorteras i tre former, var och en huvudsakligen hemmahörande i en historisk epoks tänkande. Dock ej så åtskillt som en formell uppställning kan få det att verka, utan tillsammans utgörande tre vågor av förlåtelsebegär som sköljer över historiens hav och sammanstrålar på vår tids strand.

1: Global pre-industriell förlåtelse - Gudarna levererade förlåtelse.

2: Västerländsk industriåldersförlåtelse - Människan själv levererar förlåtelse.

3: Nätverkskommunicerad post-millenial förlåtelse - Datorerna levererar förlåtelse.

Ett (1) syftar på den aura som genomsyrar de teologiska uttolkningsmodeller av världen som baserades på olika vidskepliga och/eller religiösa föreställningar om gudomlig rättvisa, regelbundna ritualer och egenakts själsbikt. Där människorna, med prästerskap som mellanhand, försökte sno åt sig frälsning och förlåtelse från i första hand gud och i andra hand sina medmänniskor.

Två (2) syftar på den aura som genomsyrar de demokratiska uttolkningsmodeller av världen som baseras på olika vetenskapliga och/eller sociologiska föreställningar om intellektuell rättvisa, regelbundna opinionskorrektiv och egenvakts självdeklarationsplikt. Där människorna, med statsbyråkrati som mellanhand, försöker sno åt sig bidrag och omtanke från i första hand det distansoffentliga och i andra hand det närgemensamma.

Tre (3) syftar på den aura som hittills genomsyrat de nätverksteknologiska organiseringsmodeller för världen som verkar komma att baseras på olika transnationella och/eller binärmonetära föreställningar om autodistribuerad rättvisa, regelbundna programuppdateringar och egenmakts självinsikt. Där alltfler människor, med informationsteknologi som mellanhand, försöker sno åt sig uppmärksamhet och bekräftelse från dels den demokratiska infrastrukturens institutioner, dels de informationskommunikativa infrastrukturer som i tilltagande utsträckning tillskrives teologiska frälsningsegenskaper.

Att de nya nätverksteknologiska kommunikationsformerna erbjuder positiva samhällsmöjligheter för majoriteten av dess medborgare torde vara uppenbarat för många vid det här laget. Internet håller på att bli den analyserande, skrivande opinionsbildningens motvikt till monopolitisk statstelevisions åsiktsanalfabetiska, neutralitetsisolationistiska, falska trygghetsconsensus. Saltsjöbads-Sveriges ömsesidigt förlåtande - men omvärldsutvecklingen negligerande - offentliga samhälle är döende. Det insjuknade redan på sjuttiotalet i dementimaskinscancer och föll sedan i nostalgikoma under det tidiga nittiotalets offentlighetsekonomiska metadonkurer. Respiratorn är visserligen fortfarande igång och inställd på återställare men den ofantliga sektorns väntrum luktar snarare Lit de Parade än färskt bröd och skådespel. Sjömansbegravningsrepetitioner pågår för fullt genom till exempel den publikt uppenbart ickeoffentliga ickeutredningen om Estoniaförlisningen där alla inblandade parter - politiker, sjöbyråkrater, skeppningsföretagare, skeppstillverkare och tekniker - förlåtit varandras misstag för att kunna gå vidare, hellre än till botten med problemen, eftersom de uppenbarligen inte tycks våga förlita sig på att det svenska folket är tillräckligt upplyft för att förlåta vad som kan komma fram vid en vrakbärgning och systemfelsutvärdering. Ett redan halvsänkt chansartat förlåtelsens vågspel lika mycket som dementibärgningsmaskinellt haveri.

Medan sjösjukeframkallande debatter som den pågår så håller samtidigt förlåtelsens nätverksteknologi i händerna på en rättighetsbetingad ungdomsvänster på att leda till en västerländsk antidemokratirevolution. Seattle, Prag, Göteborg och Genua visade att bakom de maskerade ungkommunisternas ansikten så fanns - som vanligt - ett antal flinande Jolly Rogers. Sjörövarvänsterns återkomst i världspolitiken måste därför behandlas som den förlorade synens återkomst, inte den förlorade sonens. Det är nödvändigt att demaskera dess pupillflackande ideologiska horisonthallucinationer. En våldsideologi som var fel redan i förlåtelsefas två blir inte mer rätt bara därför att dess nya rödskäggskaptener har tillgång till mobiltelefoner och kan dirigera en hel flock skallande demonstranter i riktning mot någon slumpmässigt utvald, ensam, enskild polisman och sedan stena denne som om han eller hon hade varit en moraliskt fallen kvinna i Afghanistan.

Det verkligt intressanta - sett ur förlåtelseperspektivet - med de demokratiattackerande rörelserna och deras krav på global rättvisa via införande av Tobinskatt, är dock att vad de indirekt kräver är att jämlikhet, broderskap och förlåtelse på internationell nivå skall införas, utföras och administreras genom att det globala datornätet får registrera och övervaka ALLA finansiella transaktioner. Vänstern har alltså indirekt givit upp hoppet om att människorna skall kunna fostras till att frivilligt dela med sig. Nu sätter man istället hoppet till en de själlösa datorprogrammens totalitära diktatur i den egna proletära rättfärdighetens tjänst. Och för dem som anammat en sådan elitistisk ideologi att de anser sig stå över sina medmänniskor i rättfärdighet är det naturligtvis ett kort steg till att hellre maskera sig och kasta gatsten på oskyldiga skyltfönster än att föra en öppen debatt. Ett kort steg till att bryta upp det stenlagda fundamentet för mänsklig rörelse och kommunikation och slänga dess delar i huvudet på polisen, den yttersta symbolen för de föregående två epokernas inte-pol när det gäller förlåtelse.

Att Sverige är överrepresenterade inom dessa kravallorganisationer är heller ingen tillfällighet. Vår tidiga och politiserat påbetingade sekularisering, i kombination med ett skolsystem som länge nerprioriterat kunskap och istället försökt fostra åsiktsmonogama neutralitetsfetichister, har under den nya gränsöverskridande elektroniska öppenhetens påverkan skapat en internetinspirerad över- och medelklassungdom där stora grupper inte längre är kompatibla med vare sig sina egna halvt digitalanalfabetiska föräldrar eller det nostalgisprakande bingolottoföreningssamhällets rekreativa hopp-, kast- och böneinstitutioner. En ungdomsgeneration som fått lära sig i skolan att självtillfredställelse och auktoritetstrots utan motivering är viktigare än humanistiska värderingar och respekt för andra, är - och det borde inte vara överraskande - närmast predestinerat att utveckla en flugornas-herre-mentalitet mot dom utanför när de hamnar i den situationen att de sluter sig inåt i autonoma grupper. Någonstans i den mentaliteten finns förklaringen till att exempelvis AFA och Attacs vulva-exhibitionism i maskerad fårskalledräkt har blivit mer våldsam än de nassehuvuden och den ultimathulata ulva-extremism i fårakläder som de tror sig bekämpa. Auktoritära ungdomar uppfostrade i kvartssamtalssocialismens s-märkta skolsystem utan rollmodell för auktoritet, förvandlade till tribalistiskt mantramässande strandsatta stenkastare på flugornas herres ö, ackompanjerade av de vilsegångna vågornas brus från drevet bakom ryggen. Ambulerande autodidakta kravallkonstnärer som i Göteborg producerade ett anonymsignerat men stenhårt revolutionsromantiskt bildspel med en genomslagskraft som Träd, Gräs, Stenar, Dan Wolgers och Ulf Lundell aldrig kunnat drömma om. Den tekniska tredje vågens skuldbördande förlåtelse fanns på plats på internet redan innan den första morgontidningen gick i tryck. På hemsidor och sajter fanns aktivisternas egna preventiva försvarstal, politiska manifest, ömsesidiga verbala gruppkramande och informativa FAQ:s om var, när och hur man bäst skall ursäkta sig för "olyckshändelser". Allt dessutom snabbt efteråt illustrerat med actionladdade konfrontationsfoton och adrenalinstinna unga hannars polisiära stryktipsberättelser.

Det är ett tecken i tiden att vänstern inte längre tror på styrkan i demokratins långsamhet utan på styrkan i digitalmobilt mobiliserade internationella kravallers snabbhet. Ett annat att en generation som har vant sig vid att maskiner är plug-and-play förväntar sig att kunna lämna skolan och installera sig i vuxenlivet med sociala kompetenser som är färdigutvecklade och kompatibla. Ett järtecken att kraven på Open Source och allmän individuell tillgång till datoriseringens operativsystem inte kan särskiljas från kraven på öppenhet och demokratiskt representativ tillgång till de politiska operativsystemens organisatoriska former. Alltsammans flashiga blinkerssignaler som signalerar ambivalent övergångsförvirrelse inför en utveckling som ändå samtidigt följer ett slags logisk linje. Den preindustriella erans konungamakts tolkningsföreträde rullades tillbaka i en närmast omvänt proportionerlig takt mot/till den allmänna rösträttens och demokratins frammarsch och intagande av densamma. Konungens makt given av gud blev socialdemokratins makt given av folket. Den gudomligt bemyndigade diktatoriska rust-rätten blev den folkbildningsbemyndigande vuxendemokratiska röst-rätten som nu i sin tur tycks bli den teknologiskt bemyndigade allmänna röst-ritten på internet. Gud är kanske inte död men han tog ut kompledigt vid det förra vågskiftet och håller sig fortfarande borta. Vikarierna håller inte riktigt det utlovade måttet, och kunde aldrig riktigt leverera det förlovade landet, så deras barn har förtvivlat letat efter en Deus ex Machina i svallvågorna från industrialismens proletära föreställningar. Istället har de hittat nytändningsvätska i den teknologiska globaliseringens demokratiska tsunamivågor. Ett missfynd som i sig kräver sina pubertetsöverskridande vålds- och initiationsritualer för att tillrinnande vuxenangst skall kunna hållas på plats. Det, och ett utegångsförbudsbrytandets strykrädda framtvingande av det lika oförberedda vuxensamhällets självagande hjälmnumrerande självskärande i sin lagens långa arm.

Övergivandet av det mänskliga till förmån för det tekniska sker även på det fysiska planet. Kroppars förfall till skröplighet förlåtes och administreras genom mer pengar till sjukvårdsteknik och mindre till sjukvårdspersonal. Mer origamibyråkrati och mindre födslovåndor på nerlagda barnbördsavdelningar. Men apokalypsens illuminata fyrbåkar fortsätter ändå att sätta sina bomärken på kroppar och själar. De ger männen grått skägg, kvinnorna hängbröst och bägge könen en oemotståndlig längtan efter odödlighet, eller åtminstone en rejäl och pålitligt trygg pensionsfond. Det är något undergångsbesatt över en kultur där redan tjugoåringar förväntas planera för tillbakadragandet från den arbetsmarknad de ännu ej beträtt annat än som praktikanter. Något verkligt sjukt med ett samhälle där framtidsdrömmen är Viagrastinna Metusalems omgivna av silikonpumpade Afrodite-Barbies i odefinierbar ålder. Allesammans kollektivt övergångsmecenerade av den skattebiktfinansierade vänsterkyrkans rödfärjade Styxmästare. Och det är sålunda knappast någon slump att Göran Persson ofta hållit fram präst som sitt alternativa kall. Som påver företrädare för, och rörelsens kungliga hovleverantör av, förlåtelse är det ett teologiskt tic av tacksam sort så här i epokskiftenas tidevarv, vare sig det är ett omedvetet eller ett plastikkirurgiskt politiskt imagegrepp.

Två av de ledande artisterna på den borgerliga scenen tycks dock föredra rollen som budbärare utlämnade till förlåtelsens godtycke. Bo Lundgren har till och med lyckats placera sig i en dubbel roll som maktlös springpojke, dels åt Carl Bildts skugga och dels åt kvartalskapitalismens uppsägande hyresvärdar, samtidigt som kvartssamtalssocialismen bryter ny mark med hjälp av omryktade gamla moderata käpphästar som frihandel och europasamarbete. Den helgonlikt lidande och pre-abdikerade Lars Lejonborg valsas runt i liberalismens lika lidelsefulla som prett-detroniserade press-klusters velande klagomurar. Att vela är måhända lika mänskligt som det är normalt för en liberal att vara kluven. Men det är ingen konst, åtminstone ingen förlåtelsens konst. Det sägs att Folkpartiets Ungdomsförbund har tappat 90% av sina medlemmar på 10 år. Det är knappast förvånande om man betänker att en av moderpartiets obligatoriska uppfostringsfrågor är Ulvskog vs Bonniers; Kampen om vems åsikter fyrtiotalisterna skall läsa tills de dör, eller åtminstone gaggar ihop sig om att det var bättre förr. Den är en alltför väl nischad fråga i ett globalt samhälle där internet, satelliter och mobil kommunikation har gjort de nationalscens-tvåkanaliga vs-frågorna obsoleta. I praktiskt handling är partiet också så oliberalt och osjysst att det inte ens förlåter sina egna partiledare när dessa inte lyckas vara tillräckligt attraktiva på den politiska köttmarknaden. De tvingas dessutom ofta fly utomlands för att kunna fortsätta nedsätta spår i historien efter att själva ha blivit avsatta.

Omvald med acklamation snarare än reklamation blir dock alltid den ständigt mer statsmannalike Alf Svensson, de politiska parningssignalernas obestridde svenske mästare och oppositionelle meste utmanare. Kristdemokraternas politik må vara grundad i den första vågens förlåtelseparadigm men partiet är också - om än outtalat - en del av det växande globala kristna nätverk på internet där allt från reformatorer till kreationister får ta för sig på lika villkor. En centerpartiets digitala allemansrätt omsatt i praktisk handling och det kanske är därför som den barnbörjansbrända all-lågan numera skymtar betydligt svagare i de betänkligt mer homogena landsbygdsbuskarna bakom Maud Olofsson, partiledarinnan som har hittat tillbaka till den klyvna regionalshamanism som får sävliga lantisar att känna sig förlåtna för sitt icke-omfamnande av det själssodomistiska stockholmstempots brendbandshastighet och välstajlade topplisteikoner. Mauds och Alferna. Tillsammans toppar deras ömsesidiga förlåtelsefumlande den borgerliga hopplistan. Frågan är om det är ett tillräckligt gångbart artisteri för att attrahera den sofflockstittande MTV-Generationen.

När Teddybears Stockholm sjunger om "automatic lovers" och/eller gör datorspelsinspirerade videor så är det ett tecken i mängden från en generation som hellre söker sin kärlek hos Deus ex Machina 2.002:s okompromisslösa förlåtelse än poserar med Ulf Lundell och/eller låter sig dras över av Carina Rydberg. Ändå sitter vi alla i samma ny-mögliga historie-inläckande kulturella eko-båt som dessa det gamla lidandets ikoner. Till och med rapparen Ken, som efter en tids symbolisk utfrysning och begrundande av synder fick komma tillbaka, debuterande som skribent på sourze.se, svenskt internets multi-kultiforum nummer ett, med en text om att han brukar onanera fyra gånger per dag, demonstrerande därigenom att han inte bara är beredd att ge ett ansikte till klichén om den översexuelle mannen, utan också att han - till skillnad från den orakade, pungslagne och till sitt småborgerliga dekisdinglande oförlåtligt nekande slaklinekonstnären Lars Lejonborg - fullt ut är beredd att rakryggat spela med i de MärkOss-Leninismiska silikonintellektuellt wannabe-sminkade rödvita feministflickornas sexfålle-spelregeltolkning av världen. Svenskt lidande i sin mest moderna och samtidigt mest retroargumentativa form. Svenskt lidande som har blivit en konst i sig. Och förlåt att jag säger det, men numera är den konstigare än någonsin.