Varje gång jag hör om Nokias nya framgångar och Ericssons nya tillkortakommanden så blir jag samhällsfilosofiskt fundersam och börjar ställa mig frågor som dessa: Är Nokias reklambyrå dominerad av kvinnor? Är Ericssons dominerad av män? Hur tänker man när man döper en mobiltelefon efter en stridsvagn? Att man skall invadera familjemarknaden? Att skinheads är en bortglömd kundgrupp? Att Anders Björk skall göra comeback som försvarsminister och beställa för miljarder till hemvärnet? Är det ingen som minns eller känner till att Nikes marknadsdominans grundlades på sjuttiotalet när de kastade ut sin gamla reklambyrå och anlitade en helt kvinnlig. Konkurrenten Reebook förstod vad som var på gång och kom tillfälligt ifatt på åttiotalet genom att fokusera på den då framväxande kvinnliga aerobicsmarknaden. Idag har varenda skomärke med självaktning en egen produktlinje för kvinnliga motionsvanor. Det finns säkert fler exempel i andra branscher.

Låt oss lämna styrelseskådandet ett tag. Det intresserar nästan bara de närmast sörjande och regleringsivrare på den politiska vänsterkanten. När varumärken blir viktigare än produktinnehåll flyttas makten i företagen. Vem bryr sig om hur många kvinnor det sitter i ledningen när företagets framtid egentligen avgörs av den intuitiva kompetens som finns på den inhyrda reklambyrån och/eller fingertoppskänslan hos de interna marknadsförarna? Ett företag som Framtidsfabriken har redan insett detta. De bryr sig minimalt om att ha en traditionell styrelse som ser bra ut på det årliga klassfotot i årsredovisningen. Istället har de en sjudjävla marknadsföringsavdelning i Jonas Birgersson. Hela karln är en levande reklamkampanj - en manlig Helen Wellton (Vart har hon tagit vägen förresten?) - Dessutom har han tydligen teknisk kunskap nog att själv kunna installera den teknik han säljer. Tekniker och marknadsförare i ett. Att behärska den kombinationen är att stå med fötterna i två av de basläger där framtidens företagsledare tar sats mot toppen .

Lars Ramqvist håller på att bli en symbol för motsatsen. En generation av företagsledare som måste gå på internkurs för att lära sig använda de produkter som det egna bolaget säljer. Som inte skulle kunna byta ett grafikkort ens om de visste vilken sida som var upp eller ned. Som hellre jagar helg med kungen och sneseglar runt Gotland än intresserar sig för vilka konkurrenter som sponsrar Bingolotto och Expedition Robinson. Som inte skulle kunna utforma ens utkastet till en ny reklamkampanj utan att det blev direkt pinsamt. Jag kanske överdriver. Faktum är ju dock att det krävdes samarbete av mer än 100 direktörer från den gamla industrin för att klara av att skriva ett öppet brev till regeringen och kräva bättre villkor för de företag som leds av deras egen generation.

Det ligger antagligen mer i uppslutningen bakom Framtidsfabriken, Spray, Icon och Internetboomen, än vad dessa gubbar kan förstå. De manliga delägarnas och aktieägarnas visioner stannar kanske - fast det tror vi nog egentligen inte - vid att så småningom kunna leverera de produkter man talar så högt om. De kvinnliga supportrarna har - eller kommer att ha om och när de inser möjligheterna - ytterligare en agenda: Att leverera ett generationsskifte och en könsutjämning i svenskt näringsliv. Det som föraktfullt benämns IT-hype eller IT-bubbla skulle lika gärna kunna kallas för börshusockupationen. Det är en ny generations motsvarighet till vad som hände i slutet på sextiotalet. Visioner om ett nytt och bättre samhälle, precis som den gången. Mycket luftsnack och önsketänkande, precis som den gången. Lite hippiestuk på klädseln hos några av de ledande företrädarna, precis som den gången. Fri källkod som slagord och drivkraft, inte riktigt som den gången med fri kärlek och "make love not war", men i grund och botten samma önskan om bekymmerslöst plug-and-play. Fast ännu har förstås ingen definierat den förhärskande fyrtiotalistgenerationen med en motsvarighet till jätteproppen Orvar. Det kanske kommer. Får man mer än pengarna tillbaka på Jätteproppen Ramqvist?

Så låt oss inte bli förvånade över att så många styrelseledamöter i gamla etablerade företag faller för grupptrycket från sina generationskamrater och förordar utförsäljning. Alltför många vet att de som individer inte har vare sig teknisk eller marknadsföringsmässig kompetens nog för att bli tagna på allvar mer än högst några år till. Att fusionera är det enda tunga beslut de kan fatta helt på egen hand. Den sista chans de har att få sina namn förknippade med en större händelse i respektive bolags historia.

Sedan kan de dra sig tillbaka med äran i behåll. I framtiden kommer vi kanske att hitta dem på den rullatoranpassade golfbanan i Danderyd. Där drar de runt i flockar och minns nostalgiskt den gamla goda tiden när de hade varsin kvinnlig sekreterare att vila ögonen på. Att någon av dessa sekreterares döttrar är chefsingenjör och har byggt den mobilteleskärm som sitter på rullatorerna vill de inget hellre än att kunna ignorera. Huruvida golfbollens inbyggda ringsignalskretskort har tillverkats av Nokia eller Ericsson törs jag inte spekulera i. Men det är nog ingen vågad gissning att själva bollens utseende har designats av någon gammal kontakt på en reklambyrå och bär tydliga likheter med antingen Jonas Birgersson eller finansministern.