Inför millennieskiftet, någon gång mellan juldagen och klockringningen, avgav jag ett långsiktigt nyårslöfte om att jag från och med då skulle prova på att skriva i minst en ny genre under varje kommande år. Sedan dess har jag visserligen snöat in på framför allt engelskspråkiga parodisånger men med reservation för att jag ännu inte kommit på vad som kommer att bli nästa tillägg till nedanstående lista så har det löftet om ett åtminstone något mer strukturerat och mindre bohemiskt skrivande uppfyllts.

2000: Limerickar på både svenska och engelska. 2001: SF-Noveller på engelska. 2002: Parodisånger på svenska. 2003: Parodisånger på engelska. 2004: Parodisånger till musik utanför min normala musiksmak. 2005: Top 10-listor á la David Lettermans samt för sajten Amiright en omfattande FAQ på engelska. 2006: En artikelserie om att löpträna med musik. 2007: Parodisånger med inslag av folklore. 2008: Parodisånger om det nya övervakningssamhället samt en del kommentarer på olika piratbloggar. 2009: Snabba och improviserade läsarkommentarer på den fantastiska satirsajten Badlands Hyena. 2010: Vogon Poetry inspirerad av boken The Hitchhiker's Guide To The Galaxy. (Tillägg 2017: Efter det har jag känt mig bekväm med att skriva nästan vad som helst, så jag lade ned det här med årsbaserade projekt).

Vissa av dessa försök har väl inte alltid blivit så lyckade men till saken hör också att det finns en medveten tanke bakom det engelskspråkiga skrivandet och framför allt att jag gav mig på någonting så basic som sångtexter. Inte så att jag har något emot det svenska språket (jag är ju trots allt uppväxt med det) men varför nöja sig med ett intellektuellt interface till en på 2-3 generationers sikt nedläggningshotad lokalfilial när det redan finns en renässanskreativ världskultur i vardande på tangentbordsavstånd? Demografi anses ju vara den mest pålitliga vetenskapen för att någorlunda kunna förutse framtiden och den enkla befolkningsmatematiska räkneoperationen 9 000 000 delat med 6 000 000 000 = 0,0015 påvisar klart och redigt att om alla människor i världen var en kropp och sveriges nio miljoner var alkohol i den kroppen så skulle våra 1,5 promille (ett värde som dessutom är i sjunkande) på sin höjd räcka till en globaliserad baksmälla dagen efter att verkligheten kommit ifatt.

Initialt tänkte jag först hantera denna insikt genom att plugga till lärare, syokonsulent eller arbetsförmedlare och sedan sticka utomlands så fort som möjligt men jag stod inte ut med den svenska universitetsvärldens koranskolisering av de sociokulturella utbildningarna, först och främst det underförstådda kravet på användande av ordet genusperspektiv minst ett par gånger varje redovisning, samt dessa och liknande yrkens förvandling till statsmaktens dehumaniserade callcenters för leverans av floskeltrivia till unga, arbetslösa och valboskap. (Dessutom har jag själv hunnit bli för gammal för att längre kunna inbilla mig att jag på daglig basis skulle orka stå ut med vår tids ungar, nu när ljudnivån på ett vanligt högstadie är farligare för hörseln än en rockkonsert så är den sortens arbetsmiljö som jag ser det helt enkelt inte värd lönen).

Ett alternativ hade naturligtvis varit att rakt upp och ner plugga språk på universitetsnivå och hoppas att det skulle leda till någon form av ospecifikt yrke i förlängningen, men vid det laget hade jag redan bränt ett par CSN-år och som gammal bondgrabb uppväxt på landet har jag i ryggmärgen att man skall försörja sig själv på hederligt arbete. Nu har jag ett intressant sådant som läkarsekreterare och pluggar engelska indirekt på egen hand på min fritid genom att så att säga ha börjat från botten; med rim, ramsor, verser, ordvitsar, musik och dylikt, alltså på samma sätt som man åtminstone delvis lär sig det egna språket när man är liten. Visserligen får jag inga universitetspoäng på detta men å andra sidan så har jag mycket roligare under tiden.

Denna hemsida är en plats på internet där jag har samlat litterära resultat från de här åren. I den mån det alls finns någon minsta gemensam nämnare så är det nog en illa dold barnslig förtjusning i att använda mer eller mindre dåliga ordvitsar, både på svenska och engelska. Det är således texter av alla möjliga slag, från parodisånger och limerickar enligt listan ovan till tillfälliga ryck som poem och till och med kultur- och religionsfilosofi. (Jag är sedan mitten på nittiotalet approximativt neobuddist á la James Redfields "den nionde insikten", vilket bortsett från eventuellt märkbara influenser på texter som "deus ex machina 2.002" är något som jag i övrigt föredrar att hålla privat men väl kanske bör nämna åtminstone så här i förbigående, så att det blir tillräckligt pretto).

Utöver det är jag alltså en vanlig arbetarkille som länge fick sina endorfinkickar huvudsakligen genom medelmåttiga idrottsprestationer i framför allt bordtennishagar. I takt med stigande ålder och ett för så gott som allt utom löpning avtagande idrottsintresse har jag i tilltagande utsträckning funnit att jag kan uppnå detsamma genom att skriva och eftersom mina litterära prestationer åtminstone emellanåt är på en högre och definitivt mer underhållande nivå än vad mina fysiska prestationer någonsin har varit så vore det ju synd att inte göra dem tillgängliga för mina gamla vänner på åtminstone något sätt.

Mina värderingar inom själva skrivandet bör väl också få en kort utvikning även om de naturligtvis är under ständig självkritisk granskning, omprövning och utveckling. Det skulle ju kunna hända att någon råkar hitta hit som inte känner mig vare sig personligen eller till något som jag har skrivit sedan tidigare. Vad som kan anses vara god text är naturligtvis individuellt och mitt fokus ligger, åtminstone i princip, på underhållningsvärdet. Om jag vid tillfälle har att välja mellan två formuleringar så väljer jag den som jag uppfattar som mest underhållande. Jag anser mig också verka inom den anda som menar att en skribent inte alltid måste dela de värderingar som framförs i dennes skrivande, att man kan testa en idé och dess hållbarhet genom att logiskt driva den långt åt det ena eller det andra hållet. Texten i sig skapar då sitt eget värde inom interaktionen mellan den individuelle läsarens begreppsapparat, allmänbildning, fantasi och dessas grad av aktivering. Det är sedan läsarens sak att avgöra själv i vilken utsträckning denne kan/vill indentifiera sina personliga erfarenheter och kunskaper med eller mot det som framförs. Skribentens ansvar är bara att försöka vara läsvärd och underhållande från första till sista rad, han behöver i extremfallet inte ens själv alltid förstå vad han skriver (eller som den internationellt kände skämttecknaren Gary Larson lär ha sagt; "jag bara ritar de teckningar som dyker upp i mitt huvud. Ni kan inte begära att jag skall förstå dem också!"). Kombinera detta med att jag på grund av födseldecennium och ohejdad vana har generation X betingade cynism och lägg till den ovan nämnda fascinationen för ordvitsar så har ni en något förenklad innehållsdeklaration till min autodidakta skrivteknik.

TACK OCH HÄLSNINGAR: Till alla som har bidragit med inspiration eller formuleringar. En speciell tackhälsning utgår till de få som har bidragit ekonomiskt till mitt skrivande, en verksamhet som hittills i stort sett har varit en ren förlustelseaffär. Jag vill också passa på att framföra ett varmt tack till Sala kommun för de många cykelbanorna och de breda, raggelvänliga trottoarerna i staden, en i debatten om hur ungdomar skall förmås att stanna kvar ute på landsbygden ofta förbisedd och/eller undervärderad tillgång.